Resultaten från studien av vargar

Hur mycket wolf är fortfarande i hund?

Det är ingen stor hemlighet: Hund och varg har gemensamma förfäder, men hur mycket har hunden och dess vilt levande släkting fortfarande gemensamt? Genetiska analyser belägger att hundens domesticering ägde rum för 18 000 till 32 000 år sedan i Europa. Utvecklingen till olika typer och raser har sitt ursprung i dagens södra Kina och tog sin början för ungefär 16 000 år sedan.

Under loppet av anpassningen till människan, hennes miljö och hennes vanor ägde många förändringar rum hos vargen i dess utveckling till hund. Människan började uppföda hunden enligt sina föreställningar och mål. Färdigheter som att jaga, valla boskap och vakta stod då i förgrunden.

Genetiskt sett skiljer sig hunden och den i dag levande vargen inte åt så mycket, men det finns ändå fina skillnader som gör att hunden inte längre är en varg. En av de största förändringarna som till följd av livet tillsamman med oss uppstod hos dagens hundar är kosten: På den domesticerade hundens matsedel stod från första början mänsklig kost, i de flesta fall till och med bara rester. Det berodde på att människorna mycket sällan kunde tillåta sig att dela den egna maten med hundarna.

Hunden har anpassat sin matsmältningsapparat till mänsklig kost. Dess käkar blev mindre jämfört med dess vilda släktingars. På samma sätt har dess matsmältningstrakt förlorat mycket av sin robusthet. För mycket av en del näringsbeståndsdelar som till exempel ben eller hud blir snabbt till ett problem för hunden.

Som en aktuell studie från Uppsala (Sverige) visar skiljer sig hundens och vargens matsmältningstrakt åt när det gäller förmågan att smälta stärkelse, d v s kolhydrater. Generna som ansvarar för stärkelseomsättningen har en mycket högre aktivitet hos hunden än hos vargen. Det är inte alls förvånansvärt. Spannmål och stärkelse står sedan årtusenden på människans och hundens matsedel.

Hunden kan nu i motsats till vargen smälta spannmål bra. Men även vargen tar vara på de redan halvsmälta fibrerna från matsmältningstrakten hos sina bytesdjur. Den är därför inte heller någon ren köttätare. Beroende på näringsutbudet kan den övergå till att äta frukter, gräs och rötter. En varg som lever fritt i naturen skulle inte kunna täcka sitt behov genom enbart rent muskelkött.

Varg och hund räknas således enligt "djurens systematik" till ordningen karnivora, d v s köttätare. Näringsfysiologiskt betraktat är båda emellertid både karnivora och omnivora, d v s köttätare och allätare. Även om animaliskt protein är extremt viktigt för båda är kolhydrater och fibrer lika livsnödvändiga för både hund och varg.

Sök